Whos the liar now?
Jag minns första gången vi träffades på riktigt. Med på riktigt menar jag att vi hade ett planerat möte istället för att ha stött på varann. Jultider. Snö o blask. Kallt väder och shoppinghysteri. Jag minns att du redan då var min värmekälla i den kalla vintern. Jag såg upp till dig. Beundrade dig. Ville göra allt för att tillfredsställa dig. Göra dig lycklig. Jag minns även att jag kände mig otillräcklig. Ovärdig. Kände att någon som jag inte låg på samma nivå som någon som du. Det var lite Romeo och Julia över det hela. Där jag var Romeo, den ovärdige utan moral och princip, och du var Julia, den strikta överklassen med allt vad det innebär. På ett sätt stämmer det. Jag, den impulsiva, laglösa, halvt upproriska 18åringen utan principer. Den som gör det som faller en in. Som gör det som verkar bäst för stunden. Du, den samlade, pliktfulla, ambitiösa 17åringen med tillräckligt mycket moraler och principer för fylla en hel bok. Vi var varandras motsattser. Till viss del är vi det fortfarande. Men vi delade det som betydde mest för mig. Tankesättet. Vi funderade och tänkte i samma banor. Vi förstod varann. Hade liknande favoritsysslor. Liknande reaktioner. Liknande humor. Vi var ett. Iallafall på den nivån. Trots detta fanns fortfarande känslan av otillräcklighet där. Alltid. Lurandes i bakhuvudet. Som en oändlig huvudvärk. När du ställde vissa frågor. Frågor om mitt tidigare liv. Mina tidigare erfarenheter. Svarade jag utefter vad jag trodde du ville höra. Jag var osäker. Är osäker. Jag trodde du sökte erfarenheter. Ville veta att jag varit med om liknande. Trodde det var det du sökte hos mig. Så jag svarade. En impulsiv, laglös, halvt upprorisk 18åring svarar med lögn. En lögn för att tillfredställa. Det sved innom mig när jag kände att jag var tvungen att behöva ljuga för att vara tillräcklig för dig. Jag kännde redan då att jag bedrog dig. Bedrog din tillit. Och allt eftersom tiden gick kom fler o fler frågor från dig o lögnen eskalerade. Efter en tid lärde jag mig att det kanske inte alls var så att mina erfarenheter var vad du letade efter. Att jag haft fel. Men lögnen hade vuxit sig så stor att jag inte förmådde mig att berätta sanningen. Istället försökte jag att inte prata om det. Varje gång det kom upp något försökte jag avböja mig från att svara. Ville inte prata om det. Ville inte ljuga mer. Jag hatade mig själv. Kände mig äcklad. Och roten till alla våra bråk. Alla småtjaffs. Allt. Allt har sin grund i min lögn. Sen kom dagen då vi satt där. Vid uppgången till skogen. Utanför Arvikafestivalen. Och du sa att du hittat på det där med att blivit stött på. Vi pratade om det. Vi var båda upprörda. Säkert lite smått berusade också. Jag satt där och tänkte för mig själv. Satt där och orkade inte mer. Nådde botten. Nu var det nog. Jag orkade inte ljuga för dig längre. Var tvungen att få det ur mig. Så utan att tänka mig för. Som så många gånger innan. Utan att ta hänsyn till något utom mitt begär. Helt från ingenstans kom det. Jag berättade det. Jag sa som det var. Och din reaktion. Din röst. Ditt ansikte. Jag ville dö. Jag kände mig så äcklad. Det var som om jag tagit ditt liv. var som om jag såg dig ligga framför mig död. Jag pallade det inte. Din frustration. Din illska. Jag kände mig så skyldig. Så brutal. Visst hade jag nånstans räknat med den reaktionen. Men när du satt där framför mig. Jag kände mig ond. Kände att jag fördärvat dig. Att detta var slutet på dig. Jag mådde så illa. Jag älskar dig så mycket. Jag fann inga ord. Jag satt där och övervägde om jag just gjort nått jag ångrar. Var det värt att få det ur mig för att se dig brytas ner på några sekunder?. Nej. Jag kom fram till att det inte var värt det. Men jag ångrar mig inte. Jag var tvungen att vara ärlig. Jag ville att du skulle veta. Den stora frågan nu var om du skulle fortsätta med mig. Eller skulle du gå din egen väg? Jag känner mig så värdelös. Jag kan inte äns ana vad jag är i dina ögon. Jag vill kanske inte äns veta. Vad jag däremot vet är att du valde att stanna. Du valde mig trots allt. Och jag fick hopp. Du planterade ett nytt frö i mitt hjärta. Trots att jag har gjort något fruktansvärt. Det är som Hiroshima. Jag släpte bomben. Du blev utplånad. Nu ska jag bygga upp dig. Jag ska göra dig hel. Jag ska göra dig bättre. Jag ska fylla dig med hopp. Det hopp jag känner när jag tänker på oss. Den värme jag känner när jag tänker på dig. Den kärlek jag känt sen början. Den där lyckan jag känner när jag sitter på bussen påväg till dig. Lyckan att veta att jag ska få spendera tid med dig. Spendera tid som aldrig kommer åter. Med dig! Allt detta. Alla dessa känslor. Allt det vill jag fylla dig med. Men det kommer att ta tid. Och jag tänker ge dig den tiden. Det finns inte en människa på den här jorden som är värd den tiden så mycket som du. Visst. Det kommer bli jobbigt. Det kommer finnas dagar då vi båda vill ge upp. Skita i varann. Bara vara. Men jag vet. Iallafall från min sida. Att jag kommer stå ut. Min kärlek till dig. Mitt hopp. Det väger upp. Någon som du är inget man lämnar bakom sig.Jag kan inte! Du är värd så mycket. Jag önskar jag kunde ge dig allt. Jag vill! Du är allt jag någonsin kunnat drömma om. Jag vet att vi kan ta oss igenom det här. Jag minns första gången vi träffades på riktigt. Jag beundrar dig. Jag ser upp till dig. Precis lika mycket nu som då. Jag är inte längre en impulsiv, lagslös, halvt upprorisk 18åring. Du är inte längre en samlad, pliktfull 17åringen. Nu mera är vi något annat. Något så mycket mer. Och till råga på det så är vi ett år äldre. Jag är väldigt medveten om att detta inte förändrar situationen. Det var inte syftet. Syftet var att jag behövde skriva av mig. Jag ville skriva ner i ord hur jag tänkte just nu. Hur jag känner. Ändå räcker inte ord till. Jag kan inte uttrycka mig fullt ut. Men jag har kommit underfund med att jag lärt mig mycket med dig. Av dig. Jag har utvecklats en hel del under de 6 månaderna vi tillbringat tillsammans. Och jag har lärt mig den hårda vägen att ärlighet varar längst. Nu måste jag stå ut med konsekvenserna. Och det gör för att jag tror på oss. Tror att vi kommer ta oss igenom. Älskling vi har år framför oss. Du och jag. Vi. Vi mot världen. Precis som det ska vara. Det vet jag. Och jag tror du anar det också. Det är du och jag...
Jag älskar dig!
"...jag har ljugit för dig den sista tiden..."
Jag finner inga ord...
Jag vet inte vad du menar...
Jag förstår ingenting...
Jag vill inte!
Student, sommar och jävligt pank!
För jag har tagit studenten, fyfan vad jag är pank
Jajaja... alla har tagit studenten och jag är en av alla dessa! Fyfan vilken underbar dag det var... men nu då? Nu är man arbetslös och pank som en jävla åsna. Söker jobb här o där men det e verkligen inte så jävla lätt att få nått... och pengarna i min plånbok minskar i antal för varje dag som går! Jag måste ju kirra pengar till arvika! Har biljett o allt sånt men sen ska man ju ta sig dit och dessutom ha mat där! hmmDet här e fan inte bra alltså! Och nu tänker jag tillbaka på hur mkt pengar jag la ut på saker till en enda dag... studentmössa ca 450.-.. kläder till studenten 1500.-... biletter till studentskivor 5x100.- ...studentflak x2= 890.- ...slutskiva 130.- ...drinkar på alla skivor över 1500.- plus lite annat... der blir totalt ca 5000kr!!! Det e ju helt sanslöst! Det är en sån jävla hysteri med studenten... alltså är det värt 5000kr?.. njaaa tveksamt... men fyfan va skönt det var att springa ut den dagen o veta att nu är det slut! 12 års helvete är över! Och bra betyg har man också!! Men vad händer sen då? vad fan ska man göra nu!?... Plugga vidare? Ja om nått år... men under tiden är planen att jobba o sätta igång ens egna liv.. flytta hemifrån.. o allt sånt... men hur fan ska det gå när det är nästan omöjligt att skaffa jobb? Panik panik panik... hmm jag kör med min gamla vanliga laid-back taktik: Det löser sig ;)
Eller??!! fasen... det här lär inte sluta bra om jag inte tar tag i det nu.. För jag har tagit studenten, fy fan vad gör man nu??
Att våga ta risker
You get what you give... eller?
Jag är en sån där människa som älskar att göra spontana saker, att leva i nuet och bara göra det som känns bäst och roligast just nu. Att ta risker och göra det bästa utav situationer. Men ibland undrar jag om jag verkligen gör det. Ibland får jag känslan av att jag är väldigt reserverad och aldrig riktigt vågar ta just de chanserna som krävs. Att jag älskar att leva spontant kanske bara är en bild av hur jag egentligen vill vara? Visst jag har tagit chanser! Och väldigt riskfyllda sådana också. Men jag undrar om det verkligen är något jag lever för? Att ta risker innebär ju att det kan gå åt helvete, att man är medveten om det. Annars vore det väl ingen risk? Anledningen till att jag funderar över detta har mest att göra med att folk påpekar att jag inte gjort något eller att borde gjort något och att detta något är nått jag faktiskt funderat över men aldrig riktigt... vågat? Att våga ta risker innebär ju förstors inte nödvändigtvis att man är spontan! Men att vara spontan innebär att våga ta risker eller hur e det?! Hela begreppet med att vara spontan är väl ändå att göra något utan att direkt ge det några fördjupade eftertankar, att ge sig in i något utan att planera det helt. Hmm...
Det är mycket i min omgivning just nu som handlar om att ta risker; vänner som träffar nya spännande människor som de fattar tycke för, att öppna upp sig och släppa in någon i sitt hjärta, att berätta för sin älskling hur mycket man uppskattar och älskar denna osv. Vart jag än vänder mig så finns där alltid risker. Frågan är bara om man vågar ta dom... Vissa är ju allvarligare än andra, dvs. vissa kan få större konsekvenser än andra. Men dessa ger oftast även den största vinsten! Vad krävs för att verkligen våga chansa? Vilka garantier har man? Har man äns några? Varför vågar man ibland inte? Hur det än går är man ju, som någon sa till mig nyligen, en erfarenhet rikare!
Hur som helst, nu sitter jag här i min säng kl 01.16 en tisdagsnatt/onsdagsmorgon o funderar på risker. Jag borde fundera på att gå o lägga mig istället! Ska ju faktiskt upp tidigt som sjutton för att kunna infinna mig i skolan vid 9 och öva på studentsången. Löjligt egentligen. Att man ska stå o sjunga! haha aja... det lär bli spännande!
I måndags var det min födelsedag! Då blev man ytterligare ett år äldre. 19... 19 jävla år! Hipp Hipp hurra!.. eller snarare... Fan!! I vilket fall så var det en lyckad födelsedag! Middag med min älskling och alla vännerna på en fin restaurang med himmelsk mat! Sen kom det även en snubbe som sjöng för mig någon låt om rosor. Underhållning! Jag hade som sagt en väldigt lyckad födelsedag och jag vill tacka alla er som tog er tiden att fira den med mig! Utan er hade den inte blivit lika lyckad! Det kan jag lova er! Tack tack tack!! <3
Puss och godnatt! :)
Ps. Värt att nämna är även att jag i stort sätt börjar bli klar med projektarbetet och allt annat skolarbete med en månad till godo! Yaaay för mig:D
PLuggPluggPlugg
Sååå mkt att göra nu... Jag har projektarbetet som e lååångt ifrån färdigt och hemtentor och diverse andra läxor.
Blä.. det kommer bli en hård en och en halv månad. Aja.. det e bara att bita ihop och försöka få allt gjort! :D
Goodbye social life...
Extreme life makeover, anyone?
T R Å K ! ! !
Sitter här o mår typ asdåligt... ont i huvudet, illamående o sen världens ångest för min lilla hög av läxor som egentligen inte är så liten... den e mucho GRANDE!!! Men what does not kill you makes you stronger right? suck...
Tänk om man kunde lägga hela sitt liv framför sig på ett bord o sen ba plocka bort det man inte vill ha kvar... typ pussla ihop sig själv på nytt... fan va underbart det skulle vara.... inte för att jag klagar så jättemkt på mitt liv som det är nu... Känner verkligen att det är påväg åt rätt håll för mig! saker börjar fixa sig och så. Men fortfarande, skulle vara jävligt nice att kunna pussla ihop sig själv på nytt... bygga upp sig själv som man egentligen vill vara. hmm aja.. drömma går ju alltid ;)
Nej nu ska jag attackera plugghögen o försöka få lite gjort!
pusshej
You complete me
Jag har tänkt en del på vad du sa i lördags. Jag kan verkligen inte släppa det. jag förstår inte heller varför jag äns skulle släppa det. Det var skrämmande! Otroligt skrämmande! Jag vet inte riktigt vad du ville få ut av att säga något sånt men på ett sätt är jag glad att du gjorde det. Men du kunde gjort det på ett mkt bättre sätt! Jag vet seriöst inte vad jag kan göra för dig, men jag vet att jag står vid din sida och jag finns här för dig om du behöver det. Jag hoppas verkligen att du vet det! Du betyder så otroligt mkt för mig men jag tror inte du riktigt förstår det! Jag tror inte riktigt du förstår hur stor del av mitt liv du är. Du har liksom blivit en del av mig. Du gör mig hel!
Jag vet att allting inte alltid är frid o fröjd mellan oss, att vi ibland mer eller mindre bråkar eller inte kommer överäns, att vi gång på gång gör bort oss inför varandra och inte lever upp till vissa förväntningar osv, men i slutändan blir det ändå alltid du och jag! Det är en av de sakerna jag älskar mest hos oss... vi kan ta konflikter och vi kan lösa dom. Men vi håller alltid ihop! Självklart är inget förgivet. Men jag vet iallafall att mitt hjärta dunkar för dig och det kommer inte sluta göra det för att vi bråkat etc. Det lär krävas väldigt mkt för att mitt hjärta ska sluta slå för dig. Väldigt väldigt mkt! Och när du då säger nått sånt som du sa i lördags, då blir jag självklart ledsen. för jag börjar undra om du känner likadant. Ibland tror jag att du gör det men sen ibland säger du vissa saker som får mig att börja undra. Och sen Patricia-grejjen... jag är medveten om vilken värld som ligger där ute... vilka nöjen som finns. Men jag har gjort mitt val och jag står fast vid det, för allt det där känns så tråkigt utan dig. Jag väljer dig... för du är det största nöjet för mig! Ingenting kan jämföras med dig! I min lilla värld som kräver konstant förändring är du det som förblir oförändrat.
Jag älskar dig!
Chamonix 15/3 - 22/3 -08
Voulez-vous couches avec moi?
Frankrike... you gotta love it!
Chamonix var awesome! Tråkigt bara att jag bara kunde åka i backarna en dag, Jag ramlade framlänges o gjorde illa mitt knä. Gjorde ont som satan och fick typ halta hela veckan. Men det var egentligen ingenting jämfört med vad Tette var med om. Hon körde in i en snubbe o slog upp hakan o fick typ värsta hjärnskakningen. Hon blev hämtad av ambulanshelikopter och fick sy o gå omkring med nack-krage. Stackaren,
Förrutom alla skador o så så var det en jävligt rolig resa. Festade hela veckan. Varje kväll = krogen! Fyfan vad sliten man kände sig efter ett tag dock. Började längta hem i mitten av veckan, hem till peter framförallt. Kändes ganska ensamt och så när man inte hade träffat eller pratat med honom på en vecka.
Men i vilket fall.. det var kul där. Åker lätt dit igen nån gång!
Hejdå det förflutna, Hej nuet
En lycko-kaka sa till mig: "Happiness lies in your future, not in your past" och det fick mig att börja tänka på förra sommaren. I 2 månader har jag strävat efter att allt ska vara som det var då. I 2 hela månader har jag strävat åt helt fel håll! Jag kan inte få allt att vara som då. Det går inte. Och det spelar ingen roll längre! Det är tiden nu och framför mig som spelar roll nu! Dags att släppa sommaren'07 och inse att det bara kommer förbli ett bra minne, inget mer!
Jag tror att jag levt kvar i det minnet ett bra tag och glidit, som i en bubbla, igenom nuet. Nu tar jag fram nålen o spräcker den bubblan!
haha
Oboy
Oboy är nog ett av de godaste dryckerna! Och det bästa är att man får bestämma helt själv hur sött det ska vara! Valet är ditt liksom! YummYumm :)
Bussfärd hem en kväll...
Han släppte det lilla som var kvar av ciggaretten. Trampade lite lätt på den men lyckade ändå inte helt släcka den. Orkar inte bry sig mer om det. Han kollar upp på den stora klockan som sitter ovanför tågtiderna. 22.48. Bussen kommer om 2 minuter. Han höjjer volymen lite på musiken för att dränka pratet från två kvinnor som står en bit bort. Hans andedräkt bildar stora fuktmoln i kylan framför hans ansikte. Tur att man har en tjock halsduk iallafall. Det börjar dugga lite men han bryr sig inte om det. Normalt hade han sökt skydd direkt för att inte håret skulle bli fuktigt. Det blir så förbannat krulligt då. Men just nu är det inte normalt. Det är nått fel. Men det känns nästan för stort för att han ska kunna förstå vad det är. Det är som om han lever i en verklighet som inte riktigt är verklig nog. Nått är fel den här sena fredagskvällen.
Det är ovanligt mkt folk som väntar på bussen ikväll. Han brukar ta den här bussen vid den här tiden då han kommer från jobbet men då brukar det inte vara mer än 3-4 personer som väntar tillsammans med honom. Men idag kom han inte från jobbet. Idag har han varit någon annanstans. Det lyser upp bakom krönet och bussen rullar in. Han står längst fram i kön. Men när bussen stannat låter han en tjej med en ganska så goodlooking pojkvän gå på före honom. Det blev smidigast så. Mkt folk på bussen ikväll. Han tycker inte om det. Han gillar när det är lite folk på bussen. Känns mer bekvämt. Han sätter sig i mitten. Den största folkmassan befinner sig i den bakre delen. Det känns jobbigt för det är alltid obehagligt att ha folk bakom ryggen men han ska bara sitta på bussen en kvart och han vet att de flesta ska av 2 hållplatser bort. Som vanligt. Bussen börjar rulla vidare. Byter låt på mp3n. Är inte sugen på den typen av musik nu. Melankoli ska det vara. Det är nått som inte stämmer ikväll. Tankarna flyger i huvudet. Han tänker på folk han kallar nära och kära. Är det där felet ligger? Troligtvis inte. Eller? Nu kommer det igen. Den där känslan. Känslan av att vara ensam. Ensam på ett obehagligt sätt. Han sitter på en buss full med folk men känner sig ändå obehagligt ensam. Alla andra är bara skal för honom. De är bara tomma kroppar. Det är först när man lär känna en person som kropparna slutar vara skal och blir fyllda med något. Fyllda med vadå? Känslor kanske? I vilket fall är de bara skal för honom nu."Nästa, Musköten" då var det dags. Nu kommer bussens folkmassa minska med minst hälften. Bussen saktar ner och stannar. Tjejen med den snygga pojkvännen står redo framför honom att gå av. Han betraktar dom. Han har sett dom på bussen förrut. De ser alltid så lyckliga ut tillsammans. Dörrarna öppnas och folket väller ut. Hejdå skal! Han betraktar några som passerar utanför fönstret. De måste gått av vid utgånen där bak. Tre äldre män med kläder so ser ut att vara hämtade från soptippen med varsin ölburk i handen. Jäkla fullisar. Bussens dörrar skjuter igen och det knäpper lite här och var och sedan rullar den vidare. Lukten av alkoliserade människor når honom. Han blickar hastigt bakåt. Några fullisar kvar på bussen alltså. Ännu en låt han inte vill lyssna på. Byter. Bussen kör ut på den stora vägen. Det är kolsvart där ute. Fönstret är som en svart spegel. Han kollar sin frisyr lite diskret.. Regndugget hade inte förstört nått. Det såg faktiskt ovanligt bra ut idag. Han blickar förbi sin egen spegelbild och ser ljus från hus och gårdar långt borta. Så många hus. Så många historier. Alla med sina tragedier och förluster. En sak är då säker. Världen är inte rättvis. Han kom att tänka på sin egen livshistoria. Så många erfarenheter. Så mkt glädje. Så mkt sorg. Så mkt bekymmer. Så mkt som han egentligen inte förtjänade, både gott och ont. Bussen svänger lite kraftigt och han tappar nästan greppet om sin väska. Tar upp mobilen o kollar. Inga sms, inga missade samtal. 22.57. Hemma om lite drygt 10 min. han blickar ut på vägen som blir upplyst av bussens framlysen. Följer mittlinjerna i vägen som hypnotiserad. Något springer över vägen. Bussen bromsar våldsamt men det lilla djuren hinner över. Kattjävel. Har du nån slags önskan att dö eller nått?! Död. Liv och död. Allt är så skört. Livet. minsta snedsteg och du hamnar i en låda under marken. Om hundra år ligger du ändå där! Tänk, om hundra år är du bara skelett. Vem kommer komma ihåg dig om hundra år? Ingen troligtvis. Nån ofödd avkomma som beslutar sig för att släktforska kanske. Men det blir ju inte ett minne. Det blir ett namn på ett papper med lite personuppgifter. Kanske nått foto. Men vem kommer komma ihåg alla äventyr man varit med om, allt man upplevt. Vad tjänar det till att bli påläst om saker, att lära sig mkt, att tjäna en förmögenhet? Om hundra år är det som bortblåst i vilket fall. Det skulle ju isåfall vara för ens egen skull. Att göra livet så bra, efter äns egna kriterier, som möjligt medans man fortfarande har kvar det. Livet alltså. Det vibbrerar i jackfickan. Mobilen. Sms. Inget värt att svara på. Byter låt igen. Känner att en svänging låt med högt tempo skulle funka nu. Bläddrar lite och hittar den perfekta låten. Sånna här låtar är perfekta när man går på stan. Man blir så peppad. Man får en känsla av att vara oövervinnlig. Härligt som satan. Men att gå på stan ger ungefär samma obehagliga ensamhetskänsla som att sitta här i bussen. Var är alla de där man upplevt så mkt med? Alla har sina egna bekymmer och problem nu. Ingen ha tid, lust eller ork att hitta på något sådär spontant längre. I vilket fall inte med "the old gang" Känns som de flesta går sin egen väg nu och de som försöker gå samma väg som förrut måste kämpa hårt för att ha kvar de kontakter man hade med alla de där närmaste en gång i tiden. Har man helt enkelt vuxit ifrån varandra? Eller har det hänt för mkt? Har relationerna blivit skadade? Eller ha man helt enkelt tröttnat? Han tittar ut genom den svarta spegeln igen och ser bara mörker. Han tänker på henne, på honom, på alla dom där. Alla saker man gjort tillsammans. Är det dags att bara låta varandra dra vidare åt olika håll? Hitta nya människor som är på väg åt samma håll som en själv? Låta alla glada stunder man haft med alla dom där förbli glada stunder och nått man kan sitta och disktera när man efter 10 år inser att man saknar sina gamla vänner? Gu' va hemskt! Eller? Det kanske är vad som behövs för att göra det bästa av situationen? Tragiskt! Att man ska behöva röra sig vidare ifrån äns vänner för att reparera den vänskap man en gång hade. Ledsamt.
"Nästa, Ristomta" Stora röda bokstäver. STOP. Någon ska alltså av här. Också en sån där plats där folk alltid ska av och på bussen. En äldre kvinna var det den här gången. Har sett henne förrut. Dock aldrig så här sent. Snart hemma nu. Måste nog städa rummet lite sen. Det är alltid lika jobbigt att vakna till ett stökigt rum. Iallafall om det stökiga rummet är ens eget! Andras är inga problem. Mitt rum, min fristad. Ett ganska tråkigt rum fyllt med minnen och saker med högst sentimentala värden. Det finns till och med en liten papperspåse där. En slags skyddsåtgärd. I papperspåsen ligger alla de där sakerna som, in case of emergency, måste följa med ut ur huset. Vid typ en brand eller nått. Viktiga papper och gamla dagböcker och sånt. Även andra saker som väcker starka känslor. Ny låt börjar spelas. Åh den här låten är så bra. Han börjar stampa lite med fötterna och trummar lite med händerna i knät. Den här låten spelades på den där festen. Fyfan vad roligt man hade då. Väldigt full var man ju också. Good times! Magen kurrar lite. Mat! Har ju iofs lite godis kvar i väskan. Mums. Ska nog spara det tills senare i natt. Men vad ska man göra under tiden? Ringa honom? Ja, kanske det. Nu känns det så där igen. Det är nått som inte stämmer med den här natten. Något är definitivt fel! Undra om man lever i ett slags matrix och att man då och då känner att det man ser, känner, luktar osv inte är verkligt? Att nått något faktiskt inte står rätt till? Paranoian slår till igen! Det är ett vanligt problem. Spekulationer och teorier brukar spåra ut ganska så brutalt när paranoian dyker upp. Får för sig lite konstiga saker ibland. Saker som inte alls stämmer. Nu står hans hållplats där uppe med gula små lampor. Sträcker lite på sig och trycker in den röda stoppknappen. Det plingar just som den monotona, deprimerande kvinnorösten annonserar ut hållplatsens namn. Bussen svänger lite. Han drar till sig väskan och hänger axelbandet över högra axeln samtidigt som han reser sig upp och rör sig mot dörren. Måste hålla i sig för att inte ramla när bussen saktar in. Dörrarna slår upp och han hoppar ut just som en ny låt börjar spelas. Röksuget slår helt oanat till och han ger efter och tar upp en ny cigg. Tänder den på första försöket och börjar gå hemåt.
En månad närmare sommaren!
Idag har jag sommarabsitnens!
Natten bestod av brutalt stormigt väder och min vägg skakade av vinden som om det vore jordbävning!
Det var mysigt att ligga inne och höra hur allt var kaos där ute. Älskar smattrandet på rutorna när regnet öser ner!
Förövrigt så hatar jag mitt jobb och känner att det börjar bli dags att röra sig vidare. Jag orkar inte mer! Ett tips till alla er där ute: Ta aldrig ett kvällsjobb! Det tar på krafterna som satan och är det dessutom ett telefomförsäljarjobb är det så GRYMT tråkigt!... och lönen suuuuuuger!!
"You're only as good as your latest haircut"
*klipp klipp*
Detta inlägg tillägnar jag mitt hår. Jag har precis klippt mig o jag e helnöjd! passade på att färga om det oxå så nu ser det inte lika skabbigt ut längre!
"Beauty comes from the inside"... pffft my ass it does! LOL
Here's the day you hoped would never come
Ändrade om designen lite här... får se hur lång tid det tar innan jag tröttnar på detta.
Det är nått mysko på gång... jag får vissa intryck då o då att nått inte stämmer... haha fast egentligen är det väl aldrig nått som stämmer!? Så varför bry sig egentligen... sånt orkar jag inte för tillfället!
Nu har lönen kommit! Woho hejhej alla skulder till folk nu försvinner ni och så blir jag lika pank som jag va för en dag sen hahah men ja.. lever man över sina inkomster som jag har en vana att göra så får man helt enkelt "ta smällen som en man" som en mycket nära person sa till mig härom dagen... ta smällen som en man... hahaha ja men visst!
Och nu över till nya saker jag lärt mig idag:
Jag har lärt mig att Winston Churchill föddes på en damtoalett, att vissa hammarhajar kan göra abort genom att bara vilja det, att genomsnittsmänniskan indirekt tar på ungefär 15 penisar om dagen... vid exempel kontakt med dörrhandtag etc, George Bush var cheerleader, det är föbjudet att kasta ut älgar ur flygplan i Alaska och sen massa annat onödigt vetande. Det är roligt hur vissa saker verkligen fastnar i huvudet... och andra bara flyger ut på andra sidan direkt...
Helgernas helg!
Har inte haft en enda lugn stund den här helgen typ! I fredags gick jag upp relativt tidigt och skulle åka hem eftersom jag inte sovit hemma den natten.. sen kom jag hem o så skulle jag fixa iordning mig o sen var det tillbaka in mot stan för Jade fyllde 18 så vi skulle till 90's o fira henne. Det var roligast ever! träffade massa folk där oxå och drack en hel del... skrapade upp armbågen också, för allt eftersom min gladhetsnivå steg sjönk balansnivån och att svara i telefonen kan vara jäkligt komplicerat i sånna tillfällen...
Anyhow... sen bar det av till donken för mäktigt fyllekäk! ("mat på donken shalalalala") och efter det hem till simonponken o sova...
sen på lördagen(dvs idag) var det upp vid 12 och springa till tåget för att åka hem och duscha o fixa iordning mig innan det var dags för nästa födelsedagsfirande. Åkte tillsammans med hannish till Norrviken för vi skulle ha en överaskningsfest för Kimia som fyller 20.. 20 är jävligt gammalt måste jag bara tillägga.. bara 1½år innan jag e 20.. oh me gee... anyways.. så vi åkte dit.. det var en iransk restaurang.. det var väldigt intressant faktiskt.. har aldrig varit på en sådan innan.. Maten var god och det var typ öppen bar så massa dricka blev det oxå. Var dock tvungen att gå därifrån vid 23-tiden för jag skulle hem o sissta pendeln gick typ då. Haha det var jättekul att sitta helt ensamn på pendeltåget o känna hur allt snurrade *NOT* men aja... sen nu har jag bara suttit i min säng o chillat.. för imorron ska jag sova läääääänge o sen ska jag chilla satan i gatan hela dagen! myspysigt värre;)
aja klockan e halv 6 snart så jag kanske ska krypa ner nu..
Nattinatt hattifnatt
