Say whuuut?

I am!

Jag minns första gången vi träffades på riktigt. Med på riktigt menar jag att vi hade ett planerat möte istället för att ha stött på varann. Jultider. Snö o blask. Kallt väder och shoppinghysteri. Jag minns att du redan då var min värmekälla i den kalla vintern. Jag såg upp till dig. Beundrade dig. Ville göra allt för att tillfredsställa dig. Göra dig lycklig. Jag minns även att jag kände mig otillräcklig. Ovärdig. Kände att någon som jag inte låg på samma nivå som någon som du. Det var lite Romeo och Julia över det hela. Där jag var Romeo, den ovärdige utan moral och princip, och du var Julia, den strikta överklassen med allt vad det innebär. På ett sätt stämmer det. Jag, den impulsiva, laglösa, halvt upproriska 18åringen utan principer. Den som gör det som faller en in. Som gör det som verkar bäst för stunden. Du, den samlade, pliktfulla, ambitiösa 17åringen med tillräckligt mycket moraler och principer för fylla en hel bok. Vi var varandras motsattser. Till viss del är vi det fortfarande. Men vi delade det som betydde mest för mig. Tankesättet. Vi funderade och tänkte i samma banor. Vi förstod varann. Hade liknande favoritsysslor. Liknande reaktioner. Liknande humor. Vi var ett. Iallafall på den nivån. Trots detta fanns fortfarande känslan av otillräcklighet där. Alltid. Lurandes i bakhuvudet. Som en oändlig huvudvärk. När du ställde vissa frågor. Frågor om mitt tidigare liv. Mina tidigare erfarenheter. Svarade jag utefter vad jag trodde du ville höra. Jag var osäker. Är osäker. Jag trodde du sökte erfarenheter. Ville veta att jag varit med om liknande. Trodde det var det du sökte hos mig. Så jag svarade. En impulsiv, laglös, halvt upprorisk 18åring svarar med lögn. En lögn för att tillfredställa. Det sved innom mig när jag kände att jag var tvungen att behöva ljuga för att vara tillräcklig för dig. Jag kännde redan då att jag bedrog dig. Bedrog din tillit. Och allt eftersom tiden gick kom fler o fler frågor från dig o lögnen eskalerade. Efter en tid lärde jag mig att det kanske inte alls var så att mina erfarenheter var vad du letade efter. Att jag haft fel. Men lögnen hade vuxit sig så stor att jag inte förmådde mig att berätta sanningen. Istället försökte jag att inte prata om det. Varje gång det kom upp något försökte jag avböja mig från att svara. Ville inte prata om det. Ville inte ljuga mer. Jag hatade mig själv. Kände mig äcklad. Och roten till alla våra bråk. Alla småtjaffs. Allt. Allt har sin grund i min lögn. Sen kom dagen då vi satt där. Vid uppgången till skogen. Utanför Arvikafestivalen. Och du sa att du hittat på det där med att blivit stött på. Vi pratade om det. Vi var båda upprörda. Säkert lite smått berusade också. Jag satt där och tänkte för mig själv. Satt där och orkade inte mer. Nådde botten. Nu var det nog. Jag orkade inte ljuga för dig längre. Var tvungen att få det ur mig. Så utan att tänka mig för. Som så många gånger innan. Utan att ta hänsyn till något utom mitt begär. Helt från ingenstans kom det. Jag berättade det. Jag sa som det var. Och din reaktion. Din röst. Ditt ansikte. Jag ville dö. Jag kände mig så äcklad. Det var som om jag tagit ditt liv. var som om jag såg dig ligga framför mig död. Jag pallade det inte. Din frustration. Din illska. Jag kände mig så skyldig. Så brutal. Visst hade jag nånstans räknat med den reaktionen. Men när du satt där framför mig. Jag kände mig ond. Kände att jag fördärvat dig. Att detta var slutet på dig. Jag mådde så illa. Jag älskar dig så mycket. Jag fann inga ord. Jag satt där och övervägde om jag just gjort nått jag ångrar. Var det värt att få det ur mig för att se dig brytas ner på några sekunder?. Nej. Jag kom fram till att det inte var värt det. Men jag ångrar mig inte. Jag var tvungen att vara ärlig. Jag ville att du skulle veta. Den stora frågan nu var om du skulle fortsätta med mig. Eller skulle du gå din egen väg? Jag känner mig så värdelös. Jag kan inte äns ana vad jag är i dina ögon. Jag vill kanske inte äns veta. Vad jag däremot vet är att du valde att stanna. Du valde mig trots allt. Och jag fick hopp. Du planterade ett nytt frö i mitt hjärta. Trots att jag har gjort något fruktansvärt. Det är som Hiroshima. Jag släpte bomben. Du blev utplånad. Nu  ska jag bygga upp dig. Jag ska göra dig hel. Jag ska göra dig bättre. Jag ska fylla dig med hopp. Det hopp jag känner när jag tänker på oss. Den värme jag känner när jag tänker på dig. Den kärlek jag känt sen början. Den där lyckan jag känner när jag sitter på bussen påväg till dig. Lyckan att veta att jag ska få spendera tid med dig. Spendera tid som aldrig kommer åter. Med dig! Allt detta. Alla dessa känslor. Allt det vill jag fylla dig med. Men det kommer att ta tid. Och jag tänker ge dig den tiden. Det finns inte en människa på den här jorden som är värd den tiden så mycket som du. Visst. Det kommer bli jobbigt. Det kommer finnas dagar då vi båda vill ge upp. Skita i varann. Bara vara. Men jag vet. Iallafall från min sida. Att jag kommer stå ut. Min kärlek till dig. Mitt hopp. Det väger upp. Någon som du är inget man lämnar bakom sig.Jag kan inte! Du är värd så mycket. Jag önskar jag kunde ge dig allt. Jag vill! Du är allt jag någonsin kunnat drömma om. Jag vet att vi kan ta oss igenom det här. Jag minns första gången vi träffades på riktigt. Jag beundrar dig. Jag ser upp till dig. Precis lika mycket nu som då. Jag är inte längre en impulsiv, lagslös, halvt upprorisk 18åring. Du är inte längre en samlad, pliktfull 17åringen. Nu mera är vi något annat. Något så mycket mer. Och till råga på det så är vi ett år äldre. Jag är väldigt medveten om att detta inte förändrar situationen. Det var inte syftet. Syftet var att jag behövde skriva av mig. Jag ville skriva ner i ord hur jag tänkte just nu. Hur jag känner. Ändå räcker inte ord till. Jag kan inte uttrycka mig fullt ut. Men jag har kommit underfund med att jag lärt mig mycket med dig. Av dig. Jag har utvecklats en hel del under de 6 månaderna vi tillbringat tillsammans. Och jag har lärt mig den hårda vägen att ärlighet varar längst. Nu måste jag stå ut med konsekvenserna. Och det gör för att jag tror på oss. Tror att vi kommer ta oss igenom. Älskling vi har år framför oss. Du och jag. Vi. Vi mot världen. Precis som det ska vara. Det vet jag. Och jag tror du anar det också. Det är du och jag...


Jag älskar dig!