Say whuuut?

Han släppte det lilla som var kvar av ciggaretten. Trampade lite lätt på den men lyckade ändå inte helt släcka den. Orkar inte bry sig mer om det. Han kollar upp på den stora klockan som sitter ovanför tågtiderna. 22.48. Bussen kommer om 2 minuter. Han höjjer volymen lite på musiken för att dränka pratet från två kvinnor som står en bit bort. Hans andedräkt bildar stora fuktmoln i kylan framför hans ansikte. Tur att man har en tjock halsduk iallafall. Det börjar dugga lite men han bryr sig inte om det. Normalt hade han sökt skydd direkt för att inte håret skulle bli fuktigt. Det blir så förbannat krulligt då. Men just nu är det inte normalt. Det är nått fel. Men det känns nästan för stort för att han ska kunna förstå vad det är. Det är som om han lever i en verklighet som inte riktigt är verklig nog. Nått är fel den här sena fredagskvällen.

Det är ovanligt mkt folk som väntar på bussen ikväll. Han brukar ta den här bussen vid den här tiden då han kommer från jobbet men då brukar det inte vara mer än 3-4 personer som väntar tillsammans med honom. Men idag kom han inte från jobbet. Idag har han varit någon annanstans. Det lyser upp bakom krönet och bussen rullar in. Han står längst fram i kön. Men när bussen stannat låter han en tjej med en ganska så goodlooking pojkvän gå på före honom. Det blev smidigast så. Mkt folk på bussen ikväll. Han tycker inte om det. Han gillar när det är lite folk på bussen. Känns mer bekvämt. Han sätter sig i mitten. Den största folkmassan befinner sig i den bakre delen. Det känns jobbigt för det är alltid obehagligt att ha folk bakom ryggen men han ska bara sitta på bussen en kvart och han vet att de flesta ska av 2 hållplatser bort. Som vanligt. Bussen börjar rulla vidare. Byter låt på mp3n. Är inte sugen på den typen av musik nu. Melankoli ska det vara. Det är nått som inte stämmer ikväll. Tankarna flyger i huvudet. Han tänker på folk han kallar nära och kära. Är det där felet ligger? Troligtvis inte. Eller? Nu kommer det igen. Den där känslan. Känslan av att vara ensam. Ensam på ett obehagligt sätt. Han sitter på en buss full med folk men känner sig ändå obehagligt ensam. Alla andra är bara skal för honom. De är bara tomma kroppar. Det är först när man lär känna en person som kropparna slutar vara skal och blir fyllda med något. Fyllda med vadå? Känslor kanske? I vilket fall är de bara skal för honom nu."Nästa, Musköten" då var det dags. Nu kommer bussens folkmassa minska med minst hälften. Bussen saktar ner och stannar. Tjejen med den snygga pojkvännen står redo framför honom att gå av. Han betraktar dom. Han har sett dom på bussen förrut. De ser alltid så lyckliga ut tillsammans. Dörrarna öppnas och folket väller ut. Hejdå skal! Han betraktar några som passerar utanför fönstret. De måste gått av vid utgånen där bak. Tre äldre män med kläder so ser ut att vara hämtade från soptippen med varsin ölburk i handen. Jäkla fullisar. Bussens dörrar skjuter igen och det knäpper lite här och var och sedan rullar den vidare. Lukten av alkoliserade människor når honom. Han blickar hastigt bakåt. Några fullisar kvar på bussen alltså. Ännu en låt han inte vill lyssna på. Byter. Bussen kör ut på den stora vägen. Det är kolsvart där ute. Fönstret är som en svart spegel. Han kollar sin frisyr lite diskret.. Regndugget hade inte förstört nått. Det såg faktiskt ovanligt bra ut idag. Han blickar förbi sin egen spegelbild och ser ljus från hus och gårdar långt borta. Så många hus. Så många historier. Alla med sina tragedier och förluster. En sak är då säker. Världen är inte rättvis. Han kom att tänka på sin egen livshistoria. Så många erfarenheter. Så mkt glädje. Så mkt sorg. Så mkt bekymmer. Så mkt som han egentligen inte förtjänade, både gott och ont. Bussen svänger lite kraftigt och han tappar nästan greppet om sin väska. Tar upp mobilen o kollar. Inga sms, inga missade samtal. 22.57. Hemma om lite drygt 10 min. han blickar ut på vägen som blir upplyst av bussens framlysen. Följer mittlinjerna i vägen som hypnotiserad. Något springer över vägen. Bussen bromsar våldsamt men det lilla djuren hinner över. Kattjävel. Har du nån slags önskan att dö eller nått?! Död. Liv och död. Allt är så skört. Livet. minsta snedsteg och du hamnar i en låda under marken. Om hundra år ligger du ändå där! Tänk, om hundra år är du bara skelett. Vem kommer komma ihåg dig om hundra år? Ingen troligtvis. Nån ofödd avkomma som beslutar sig för att släktforska kanske. Men det blir ju inte ett minne. Det blir ett namn på ett papper med lite personuppgifter. Kanske nått foto. Men vem kommer komma ihåg alla äventyr man varit med om, allt man upplevt. Vad tjänar det till att bli påläst om saker, att lära sig mkt, att tjäna en förmögenhet? Om hundra år är det som bortblåst i vilket fall. Det skulle ju isåfall vara för ens egen skull. Att göra livet så bra, efter äns egna kriterier, som möjligt medans man fortfarande har kvar det. Livet alltså. Det vibbrerar i jackfickan. Mobilen. Sms. Inget värt att svara på. Byter låt igen. Känner att en svänging låt med högt tempo skulle funka nu. Bläddrar lite och hittar den perfekta låten. Sånna här låtar är perfekta när man går på stan. Man blir så peppad. Man får en känsla av att vara oövervinnlig. Härligt som satan. Men att gå på stan ger ungefär samma obehagliga ensamhetskänsla som att sitta här i bussen. Var är alla de där man upplevt så mkt med? Alla har sina egna bekymmer och problem nu. Ingen ha tid, lust eller ork att hitta på något sådär spontant längre. I vilket fall inte med "the old gang" Känns som de flesta går sin egen väg nu och de som försöker gå samma väg som förrut måste kämpa hårt för att ha kvar de kontakter man hade med alla de där närmaste en gång i tiden. Har man helt enkelt vuxit ifrån varandra? Eller har det hänt för mkt? Har relationerna blivit skadade? Eller ha man helt enkelt tröttnat? Han tittar ut genom den svarta spegeln igen och ser bara mörker. Han tänker på henne, på honom, på alla dom där. Alla saker man gjort tillsammans. Är det dags att bara låta varandra dra vidare åt olika håll? Hitta nya människor som är på väg åt samma håll som en själv? Låta alla glada stunder man haft med alla dom där förbli glada stunder och nått man kan sitta och disktera när man efter 10 år inser att man saknar sina gamla vänner? Gu' va hemskt! Eller? Det kanske är vad som behövs för att göra det bästa av situationen? Tragiskt! Att man ska behöva röra sig vidare ifrån äns vänner för att reparera den vänskap man en gång hade. Ledsamt.

 "Nästa, Ristomta" Stora röda bokstäver. STOP. Någon ska alltså av här. Också en sån där plats där folk alltid ska av och på bussen. En äldre kvinna var det den här gången. Har sett henne förrut. Dock aldrig så här sent. Snart hemma nu. Måste nog städa rummet lite sen. Det är alltid lika jobbigt att vakna till ett stökigt rum. Iallafall om det stökiga rummet är ens eget! Andras är inga problem. Mitt rum, min fristad. Ett ganska tråkigt rum fyllt med minnen och saker med högst sentimentala värden. Det finns till och med en liten papperspåse där. En slags skyddsåtgärd. I papperspåsen ligger alla de där sakerna som, in case of emergency, måste följa med ut ur huset. Vid typ en brand eller nått. Viktiga papper och gamla dagböcker och sånt. Även andra saker som väcker starka känslor. Ny låt börjar spelas. Åh den här låten är så bra. Han börjar stampa lite med fötterna och trummar lite med händerna i knät. Den här låten spelades på den där festen. Fyfan vad roligt man hade då. Väldigt full var man ju också. Good times! Magen kurrar lite. Mat! Har ju iofs lite godis kvar i väskan. Mums. Ska nog spara det tills senare i natt. Men vad ska man göra under tiden? Ringa honom? Ja, kanske det. Nu känns det så där igen. Det är nått som inte stämmer med den här natten. Något är definitivt fel! Undra om man lever i ett slags matrix och att man då och då känner att det man ser, känner, luktar osv inte är verkligt? Att nått något faktiskt inte står rätt till? Paranoian slår till igen! Det är ett vanligt problem. Spekulationer och teorier brukar spåra ut ganska så brutalt när paranoian dyker upp. Får för sig lite konstiga saker ibland. Saker som inte alls stämmer. Nu står hans hållplats där uppe med gula små lampor. Sträcker lite på sig och trycker in den röda stoppknappen. Det plingar just som den monotona, deprimerande kvinnorösten annonserar ut hållplatsens namn. Bussen svänger lite. Han drar till sig väskan och hänger axelbandet över högra axeln samtidigt som han reser sig upp och rör sig mot dörren. Måste hålla i sig för att inte ramla när bussen saktar in. Dörrarna slår upp och han hoppar ut just som en ny låt börjar spelas. Röksuget slår helt oanat till och han ger efter och tar upp en ny cigg. Tänder den på första försöket och börjar gå hemåt.