Maria, you gotta see her!
Oh dear mother, I hope I turn out NOTHING like you
En av alla saker som är i mina tankar mest just nu är väll att jag efter 2½ år av total ignorering nu har kunnat träffa min mamma och föra en normal konversation (fast med vissa samtalsämnen strikt förbjudna). Detta hände för ungefär 2 veckor sedan.
Själva historien mellan oss är så komplicerad att jag inte äns tänker försöka få ner det här. Men kortfattat kan väll säga att hon vände ryggen mot mig när jag behövde henne som mest och skickade iväg mig till pappa(inte för att jag klagar över det sistnämnda). Hon hade en "speciell" pojkvän och det ena ledde till det andra och plötsligt ville hon inte se mig längre. Och nej! För alla er som följer Desperate Housewives... jag gjorde inte en Andrew och hade myspys med honom.. EWWWW!
Men iallafall... jag ville inte se henne mer ändå, så att hon skickade mig till pappa var högst uppskattat! Och åren började gå och gång på gång fick hon mig att må dåligt. Mest genom hur hon behandlade min syster. Allt detta födde ett hat inom mig och jag rent ut sagt avskydde kvinnan! Sen nu i början av hösten började pappa lägga fram förslag på hur jag och mamma skulle kunna börja kommunicera. Något jag inte alls var särskillt intresserad av.
Men han fortsatte att smyga in det i samtal och på så sätt få mig att vänja mig vid tanken. Missförstå mig inte nu, hatet finns kvar vare sig jag vill det eller inte. För så länge hon inte kan erkänna att hon gjorde fel den 29e maj 2005 kommer jag aldrig kunna förlåta henne. Jag hade redan fått lyssna till massa predikan om hur jag kommer ångra det om 10 år då jag inser att så mkt tid har gått förlorad av min morfar. Mannen som anser att sammanhållningen i familjet är viktigast. En gång sa han till och med "Ibland är det bäst att glömma och gå vidare!". Det kan man INTE säga om detta fallet och det vet han att jag känner. Hur kan man glömma en sån sak och bara låtsas om att det inte hände?!
Men aja, så kom då ett tillfälle då vi skulle neråt i landet och pappa hälsade från mamma att hon undrade om vi kunde träffas lite. Efter mkt grubblande gick jag med på det. Vi träffades tillsammans med min lilla bebishalvsyster. Jag vill nästan påstå att vi hade ganska trevligt. Det var ju förstås för att vi kom överäns om att inte prata om vissa specifika saker. Det hela slutade med att vi spenderade en hel dag tillsammans utan bråk.
Det som får mig att tänka mkt på det här är alla blandade känslor. Jag är fortfarande arg på henne.. grymt arg faktiskt! Men vi kunde umgås utan större problem! Hur ska jag gå vidare nu? Ska jag ta upp kontakten med henne igen? Eller ska jag fortsätta som jag gjort de senaste 2½ åren och bryta kontakten helt? Jag kommer inte kunna umgås med henne utan att dra upp de förbjudna samtalsämnena. Vi har mkt att diskutera vad gäller det! Det är mkt jag behöver få sagt. Sånt smo jag grubblat på nu ett väldigt bra tag. Men ibland... fast bara ibland.. får jag små känslor av saknad. Då saknar jag inte den mamman jag lämnade i slutet av maj 2005, utan den mammam jag hade en gång i tiden. Den som jag kunde prata vad som helt med, som hittade på helt random saker, Som inte var så grymt deprimerad...
Jag vet seriöst inte vad jag vill just nu... och det tär mig i bitar! Jag måste komma fram till nått snart för så här kan det inte fortsätta! Det kommer inte sluta bra för mig isåfall...
*suck* så förvirrad....
